Gösta Wessel studerade på Konsthögskolan under sjuttiotalet och har arbetat med offentlig konst, undervisat och bedrivit konstnärlig forskning i sin roll som professor på Konstfack. Det fria konstnärliga sökandet har hela tiden pågått parallellt. Den 6 oktober kl. 13 invigs hans utställning Bli varse på Konstakademien av Ulf Eriksson, intendent, Moderna Museet.

»I mitt konstnärliga sökande kan jag vid lyckliga tillfällen bli varse hur målarfärgen förmedlar en upplevelse av ljus. Denna transformation från materia till ljus är ett mysterium som ger energi och livsluft.« — Gösta Wessel

”Gösta Wessels målningar ökar min uppmärksamhet och ruskar om mitt vaneseende. Deras intensiva uttryck överraskar och ligger närmare utropstecken än frågetecken; målningarna präglas mer av pragmatisk nyfikenhet än av undran och tvivel. Det abstrakta bildspråket har en grafisk tydlighet som får mig att tänka på trafikskyltar eller måltavlor. Även om det här handlar om mer outgrundliga meddelanden.

Wessels målningar har en omedelbar och påtaglig materialitet; det finns något uppsluppet och lustfyllt över deras utförande. Hans ovanliga färg- och formkombinationer lägger sig direkt på näthinnan, långt innan jag börjar tolka målningarnas gestalter. De distinkta formerna ser ut att påstå något mycket specifikt, men exakt vad är svårare att reda ut. Även om målningarna har en utvecklad precision är de samtidigt undanglidande och svårfångade. Kanske beror det på att de inte riktigt liknar något annat.

Färg är den väsentliga – till och med den enda – komponenten i Gösta Wessels målningar. Inte bara för att de är gjorda av färg, målningarna handlar också om färg. Om hur färg uppträder och vad den kan uttrycka. Målningarna gestaltar, på ett mycket handfast sätt, hur färger inverkar på varandra och hur de, nästan oundvikligt, bildar illusoriska rum och strukturer. På samma gång berättar målningarna också om ljus. Utan ljus ingen färg – utan färg inget ljus.

Nästan alla av Gösta Wessels målningar är uppbyggda kring förhållandet mellan två kontrasterande lager. Det ena har ofta en organisk mjukhet, medan det andra är kantigare och mer geometriskt. Ett transparent lager ligger mot ett mer opakt. Vi ser hur färgernas ljus antingen bryter av mot eller följer formen. Skikten i målningarna har olika tempo och rytm, men bådas former består av mindre delar i närliggande kulörer.

De enskilda bilddelarna bygger upp målningarnas yta med en stark mönsterverkan, likt utsnitt ur ett vidsträckt underliggande system. De olika skikten tycks kämpa om kontrollen över bildytan och de fungerar lite som optiska synvillor. När det ena bildplanet ligger i fokus drar det andra sig tillbaka, och tvärtom. Men trots deras inbördes olikheter är skikten också beroende av varandra, och lånar varandras motsatta egenskaper. Deras kraftmätning fördjupar den ytliga rumsligheten och är ett effektivt sätt att gestalta målningarna på.

Gösta Wessels bildrum fylls av flöden och svängningar, av former i förflyttning, och framstår som både statiskt och i rörelse. Kanske är det ett slags partitur för ljuset han visar oss? Det färgade ljuset vandrar och breder ut sig endera som lätta melodislingor eller som tunga ackord. Det finns något i hans metod som får mig att associera till kubismen. Arbetar inte Wessel, liksom Picasso och Braque en gång gjorde, med en sorts konstnärlig problemlösning? Målningarnas förtätning och analytiska utseende talar i den riktningen.

Någonstans i sin dagbok skriver konstnären Eugene Delacroix: »Allt måleri värt namnet, om man inte talar om svart och vitt, måste av nödvändighet innehålla en idé om färg, på samma sätt som det innehåller klärobskyr, proportioner och perspektiv.«

Jag tror nog att Gösta Wessel skulle hålla med sin franska kollega om detta ifall man frågade honom. För hans måleriska undersökning uppvisar inte bara ett suggestivt ljusdunkel, balanserade kompositioner och rumsligheter, utan också en lekfull färgteori.

I Gösta Wessels händer visar sig måleriet som en sorts planlagd dröm, en strikt fantasi. Hans bilder är lysande påhitt.”

Magnus Bons, konstkritiker