Ett yttre och ett inre landskap

En jesuitpastor sade: Ni nordbor ser Gud i naturen. Kring Medelhavet ser vi Gud i en annan människa.

I ett allt mera sekulariserat samhälle är det nödvändigt att söka andliga värden i rum som i förstone inte är kyrkliga, och omvänt att finna sociala värden i rum som i första hand är sakrala. Det senare har gjort att begravningsplatser och minneslundar—i sanning kyrkliga rum—idag är refuger för eftertanke och meditation även om vi inte är där för att känna en saknad efter någon vi har mist, eller delta i en religiositet.

På motsvarande sätt ser vi i samhället idag att offentliga rum– som parker och torg– skapar platser som primärt inte är sakrala men som har egenskaper viktiga för vårt själsliga välbefinnande. Vi möter andra människor där. Vi blir inbjudna i en gemenskap, vilket tillhör det värdefullaste som ett samhälle kan generera. Några av oss träffar där Gud i en medmänniska. Men kanske också Gud i naturen.

Motsvarande själsliga egenskap ryms i begreppet Genius Loci—platsens själ. Det omskrivs bland annat av den norske arkitekturteoretikern Christian Norberg-Schulz i hans bok med samma namn (1980). När landskapsarkitekten formar de yttre rummen finns efemära värden med i arbetsprocessen. Det är sådant vi inte ser med ögonen men kanske just därför berör oss speciellt—ett minne av ett möte, en laddning av ett tidigare bruk. Platsens själ och framför allt förmågan att locka fram den var en viktig uppmaning bland 1700-talets brittiska landskapsarkitekter.

Det handlar om en vandring i ett yttre och ett inre landskap, och hur dessa kan fås att vidröra varandra.

Thorbjörn Andersson är landskapsarkitekt, professor SLU och ledamot i Konstakademien.

Biljetter bokas på Tickster.com från den 15 maj.