HÖGTIDSTAL 2026

Att bära tid: Tankar om konstens ögonblick och lågmälda hopp

Ers kungliga höghet,
Ärade Ledamöter,
pristagare,
kära gäster. 

Det hade inte varit helt orimligt att inleda detta tal med en fras i stil med: ”I dessa mörka tider betyder konsten mer än någonsin”, eller liknande. Och det stämmer ju. Men något låter ändå fel. Det är som att orden kommer för lätt, de rinner fram, som en ramsa eller ett julrim; I dessa mörka tider, när orättvisor svider, och alla människor [lider] – ja, poängen framgår nog. Inget fel på julrim, förvisso, men det är något i mitt poetiska väsen som sparkar bakut när mörker börjar cirkulera som skillingtryck och konsten blir till ett slagord.

Så istället skulle man kunna inleda så här:
I en tid då samtidens mörker enkelt kan reduceras till en öppningsfras, har inte bara ljuset falnat en aning, utan kanske också – och ytterst – laddningen, tyngden i våra ord, och tilltron till språket.

Det här låter kanske inte så hoppfullt, men att inte väja för mörker, ingår så att säga i poetens och konstnärens arbetsbeskrivning. Hur då? Jo, vi arbetar med och i tid. Oavsett om vårt material är diabas, gouache, film, eller ord, så är det alltid uppblandat med tid. Nutid, förflutenhet och framtid. Och om nu mörker har blivit ett grundackord i vår samtid, då kommer ju mörkret – vare sig vi vill det eller ej – ofrånkomligen, också att bli en del av den konst som vi skapar.

Så, betyder det nu att alla måste börja göra mörk konst om brinnande krig och orättvisor? Eller att vi kanske automatiskt gör det? Absolut inte; vi har förstås också en fri vilja och ett konstnärligt lod, en riktning. Jag säger snarare att oavsett vad du undersöker i din konst – om det nu är ruiner, färgen röd, eller bönsyrsor – så kastar tiden långa skuggor in i vårt arbete. Och vi vet att skuggor inte bara förmörkar, de ger också djup, åtminstone i händerna på en konstnär, på en arkitekt.

Nu ska jag ge ett exempel på detta, dvs hur konstnärliga metoder kan ge de mörkaste och skuggigaste platserna både djup och relief.

Och jag tänker: varför inte gå ut riktigt hårt, när man ändå håller på? Jag sa nyss att det ingår i konstnärens (och poetens) arbetsbeskrivning att inte väja för mörker. Man kan tillägga att enligt alla myter så ingår även hybris. Så nu ska jag säga några ord om vad en poet kan göra med vår tids – och framtidens – allra mörkaste ödesfråga, nämligen klimatkrisen.

Vi vet att jordens medeltemperatur stiger och glaciärerna smälter, och ändå tycks vi leva vidare som vanligt. Vi missar klimatmålen och våra samhällen och nationer ställer inte om. Många klimatforskare är förtvivlade över att deras vetenskapliga rön inte slår igenom bättre, och opinionsbildarna ropar högt att det krävs mer information; att vi måste sprida våra kunskaper, prata, undervisa, förklara, utbilda i klimatanpassning etc etc och jag blir alldeles matt och är redan uttråkad över att ens behöva säga dessa saker. Varför? Det är ju jätteviktigt?! Jo, för att vi redan vet. De allra flesta känner till det här. Vi blir dagligen översköljda av fakta och siffror. Informationen finns, kunskapen finns. Men ändå – händer väldigt lite. Det går liksom inte fram.

Så vad är problemet? Jag gör inga anspråk på att lösa något, men i egenskap av poet förstår jag en del om hur ord landar. Och det första jag förstår är att det här är långtråkigt. Inte bara sådär vardagstrist, utan kolossalt tråkigt, på ett nästan metafysiskt, planetärt vis. Hur menar jag då? Låt mig illustrera den metafysiska ledan inför den här typen av frågor med ett citat. Walter Benjamin, ur Passagearbetet:

Ingenting tråkar ut den vanliga människan mer än kosmos. Därav det intima sambandet mellan väder och leda.

Det här fragmentet skrevs för nästan 100 år sedan och med kuslig precision pekar det framåt, inte mot klimatkrisen per se, utan mot dess kanske största dilemma. Nämligen att vi inte lyckas ta den på allvar, fastän vi vet och har kunskap. Och utifrån mitt poetiska perspektiv menar jag att det som står på spel inte är kunskap, utan mening. Och jag skulle därmed vilja formulera en möjlig poetisk ingång till klimatkrisens stora dilemma så här:

Hur ska det som i över hundra år varit sinnebilden för banalt och lättviktigt kallprat, nämligen vädret – plötsligt kunna förändra innebörd och istället signalera det mest akuta, det viktigaste och tyngsta?

Formulerat på detta vis framträder inte en kunskapskris, utan en meningskris. 

Här skulle man så klart kunna invända och säga: Jaha, meningskris. Är inte detta bara ytterligare ett ord bland alla andra som fladdrar förbi utan att ta fäste? Njae, inte om man frågar en poet, eller en konstnär. För vi har i sekler, ja i millennier, via konstnärliga undersökningar, ställt likartade frågor, nämligen; Hur kan vi få det viktigaste och det oviktigaste att byta plats? Och hur gör vi för att förvandla det lättaste till det tyngsta och tvärtom? Och vad sker då?

Det här är både en undersökning, en metod och ett motiv som har varit konstant inom konst- och litteraturhistorierna. Ett exempel på detta är när surrealisten finner en tillknycklad bussbiljett på gatan och gör om den till en skulptur; detta står att läsa om i Peter Cornells briljanta bok Saker: Om tingens synlighet. Där beskriver Cornell också rhopografin, en genre från senantiken, inom måleriet, och som utmärks av att den söker mening i det till synes meningslösa. Vi kan också nämna författaren och filosofen Georges Bataille, som provokativt hävdade att människans stortå, dess litenhet och låghet samt närhet till jorden, härbärgerar hela den mänskliga naturens sanning.

Med detta sagt vill jag betona att konstnärligt arbete har en unik förmåga att se mening där ingen annan ser mening, och att förvandla det lättaste till det tyngsta. Och detta menar jag, är ett förvandlingsnummer som krävs idag, i dessa mörka tider (nu sa jag det ändå).

Ok, det här talet skulle handla om att bära tid, och jag har knappt ens nämnt framtiden än. Så, jag avslutar med framtiden:

Förmågan att med hjälp av sin fantasi föreställa sig framtiden torde vara unik för människan. Denna föreställningsförmåga ger – särskilt i dessa mörka tider (nu sa jag det igen) – inte sällan upphov till rädsla, men också till hopp.

Så, här kommer nu en definition av hopp. 

Hopp är den mänskliga förmågan att föreställa sig och begära ett tillstånd som överskrider den nuvarande situationen.[1]

Det är teologen Jayne Svenungsson som talar här. Och det som gnistrar till i denna i övrigt ganska torra definition, är, enligt mig, föreställningsförmågan. Att vår superkraft – poetens, konstnärens – finns i själva kärnan av Svenungssons definition av hopp. Men hon lyfter inte fram ett storslaget hopp som utlovar guld och gröna skogar, utan något mycket mindre. Det är ett hopp som slår följe med oss i vardagen, i själva knotandet och knegandet. Det är mer som ett ömtåligt ting; något bräckligt och skört som måste skyddas. Och det påminner, på sätt och vis, om det konstnärliga skapandet.

Hur då?

Jo, som poet har man ofta en ganska avlägsen vision, och en förhoppning om att det man arbetar med ska bli en bok eller ett verk. Men det är inte visionerna som är poesins och konstens ryggrad, utan det är just arbetet i vardagen. Man stretar på, ganska mycket i ovisshet, ganska mycket i mörker. Det här är inte koketteri, utan själva villkoret för skapandet. Att röra sig mot gränserna, och platserna där man inte vet nåt alls längre. Men man fortsätter ändå, för det är då som något kan hända, konstens små mirakler: det mest triviala kan fyllas med mening; minsta lilla flugvinge kan visa sig härbärgera kosmos.

Detta något, som får mig att fortsätta, liknar Svenungssons mindre hopp. Det utlovar inte guld och gröna skogar, utan det är snarare ett imperativ: att trots mörker och ovisshet, så måste något till varje pris hållas vid liv. Det skulle jag säga, är konstens lågmälda hopp.

*

Jag hade tänkt avsluta med en ekfras som är tillägnad målaren Chaim Soutine, vilken hade en särskild relation till färgen röd. Hur han lät hänga en massiv flådd oxe i sin ateljé i Paris, och vilken han varje dag täckte med lager på lager av röd färg för att djuret skulle behålla en air av nyslaktadhet… Men det gör jag inte. Utan, den bilden och Soutines genialitet finns bevarad i målningen Le Boeuf écorché, och resten – kadavret som förmultnade, konstnärens besatthet och stanken som spred sig över flera kvarter, i veckor – överlåter jag till er egen inbillningskraft.

Tack

[1]”By hope I refer to the distinct human capacity to conceive of and desire a state of affairs that transcends the present situation, whether existentially, politically, or metaphysically”, Jayne Svenungsson, ”Hope in Dark Times. Theological Accounts of Hope as Critical Resources for Coping with Political Defeatism”, Svensk Teologisk Kvartalskrift, 3 2019, s 195