Antinous

Antinous var en vacker ung man som levde i början av 100-talet e. Kr. Romarriket sträckte sig då från Egypten till södra Skottland, och kejsar Hadrianus var kanske världens mäktigaste man.
Mellan Hadrianus och Antinous uppstod ett kärleksförhållande som vi så här långt efteråt inte vet mycket om. Men när Antinous drunknade i Nilen sörjde kejsaren djupt och uppriktigt. Han hedrade också minnet genom att officiellt proklamera att Antinous nu hade status som gud, något som annars var reserverat för den kejserliga familjen.

Hadrianus beställde en rad konstverk som framställde Antinous som olika gudomligheter, framför allt som Bacchus, Merkurius och Osiris. Många var i kolossalformat och restes på offentliga platser runt riket. Kärlekshistorien var alltså ingen hemlighet som gömdes undan, utan den lyftes tvärtom upp till en mytisk nivå.

Konstakademiens Antinous är i naturlig storlek. Den är avgjuten efter en marmorskulptur från Hadrianus Villa i Tivoli, och fanns från början på Mellby i Södermanland. Gipsen donerades 1810 till Akademien av amiralen Wachtmeister som då ägde Mellbysamlingen. Som tack blev han också utnämnd till hedersledamot tre år senare.

Konstakademiens Antinous är alltså ett romerskt konstverk, men den sköne ynglingen har förstås estetiska likheter med klassisk grekisk konst, som så beundrades av romarna. I högerhanden finns fragment av en stav, vilket skulle tyda på att Antinous denna gång framställts som Merkurius, gudarnas budbärare. Denna lugna och lite vemodiga figur kan kontrasteras mot ett huvud i kolossalformat som Konstakademien köpte 1830, och som nu är uppsatt vid hissarna i akademihusets entré från Jakobsgatan. Här har Antinous vinrankor och pinjekotte i håret. Det är där ingen tvekan om att han framträder som Bacchus, eller på grekiska Dionysos, vinodlingens gud.