Lena Cronqvist

Lena Cronqvists konst mynnar ur det personligt upplevda och blir till speglingar för betraktaren. 1960-talets måleri med pastos och livfull kolorit redovisar intryck från vardagliga scener och från resor i bland annat Grekland och Mexiko. Hon reste tillsammans med maken Göran Tunström. Paret hade gift sig 1964, samma år som Cronqvist avslutade sina studier vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Under en av resorna, då de hyrt en lägenhet i San Cristóbal i Mexiko, insjuknade Tunström i gulsot och hemresan som var planerad med fraktfartyg fick dröja. I väntan på makens tillfrisknande åkte Cronqvist till en av byarna en bit söderut, Amatenango, och fick där skulpturlera av lokalbefolkningen. Här tillkom flera små lerfigurer och hon fick också bränna dem i keramikelden vilken anlades mitt på bygatan, av kvinnor klädda i vackra och färgrika dräkter. Några av dessa små skulpturer har konstnären fortfarande kvar och de vittnar om att formen och det pastosa – det fysiska – var viktigt redan från början. De små figurerna skvallrar också om att det nyfiket lekfulla alltid funnits där. Det klara ljuset och de starka grekiska och mexikanska färgerna gjorde intryck och både koloriten och figurerna i Cronqvists måleri stod i tydlig kontrast mot de formella och abstrakta strömningar som genomsyrade samtidskonsten och det akademiska måleriet under 1960-talet. Lena Cronqvist gick sin egen väg redan från början.

1970-talets plakatkonst och politisering av konstscenen känns avlägsen i mötet med Cronqvists intima och existentiella skildringar från samma tid. Det privata och personliga är kärnan i konstnärens produktion som under den här tiden kretsar kring familjen, ensamhet, sjukhusvistelser, moderskapets upplevda isolering från omvärlden och relationen till sjuka och åldrande föräldrar. Vid den här tillkommer den serie målningar som kallats Madonnor och därefter målar Cronqvist Trolovningen, där paret Arnolfini i Jan van Eycks målning från 1434 har ersatts av konstnären själv och hennes make. Genom att måla sig igenom de egna erfarenheterna når Cronqvist åt något djupt allmänmänskligt. Som om det mest privata blir det som betraktaren tillåts vila i och samtidigt få de egna upplevelserna bekräftade. Vi är alla lika inför livets ytterligheter och stora skeenden och det är en tröst att dela det i Cronqvist måleriska unviersum.

Trots de många och långa resorna runtom i världen var Koster tidigt, och är nog fortfarande, Lena Cronqvists plats på jorden. Här har hon rott ut till kobbarna och öarna under sommarsolen, målat havet, himlen, klipporna, vassen, tången och gässen på vågorna. Hon har följt växtlighetens färgskiftningar från ljusgrön spirande vårgrönska till mättad och färgrik sensommar, skildrat toppiga sommarmoln och skira augustislöjor över vikar och bulliga klippor. Här mötte hon Inge Schiöler och fann i honom en frände i kärleken till det karga kustlandskapet. Kanske var dessa landskapsmålningar redan från början ett sätt för konstnären att vila ögonen och låta blicken få söka stillheten i horisonten. Få se färgerna bortom motiven. Landskapen har alltsedan dess varit ett återkommande inslag och en ständig följeslagare i Cronqvists motivvärld. Genom tider av ungdomlig iver, familjebildning, introspektion, drömmar, lek, sorg, förhoppningar och förlust av livskamrat, så har Bohuskustens ständigt föränderliga landskap bjudit konstnären en tillflyktsort.

Fysiska platser må har varit viktiga för Lena Cronqvist, men minst lika viktig ter sig leken. Leken, genom vilken det lilla barnet utforskar omvärlden och lär sig samhällets normer, prövar gränser och experimenterar, blir också ett sätt att förhålla sig till världen. I Cronqvists motivvärld är barnen oftast flickor som leker med dockor, badar i havet och i baljor, får sällskap av hundar, katter och gorillor, leker med speglar och spegelbilder, nyfiket kikar genom glaskupor, bäddar ner mamma- och pappadockor, leker i par eller på egen hand, hoppar hopprep och grimaserar. Flickorna är tidlösa, liksom leken – denna mellanvärldstillvaro av fantasi och djupaste allvar. Några flickor dyker upp i Cronqvists målningar redan under 1970- och 1980-talen och då med både allvarlig och stillsam uppsyn. Men under 1990-talet händer något. Nu tar de små flickorna alltmer plats och de utstrålar i stället liv och lekfullhet. Ibland agerar flickorna mot rutig bakgrund, som i målningarna tillkomna under och efter paret Cronqvists/Tunströms tid i New York. Rutnätet och de klara färgerna för tankarna både till Mondrians måleri och till stadens gators geometriska utbredning.

Under vistelsen i New York gjuter Lena Cronqvist en serie skulpturer. De är små till formatet, dessa tidiga flickor i brons. Sedermera ska de växa i omfång, dock aldrig i ålder. De förblir tidlösa barn som med självklarhet tar sig an världen. De leker och iakttar, precis som de gör i målningarna. De grimaserar, de är trubbnosiga och vrider ystert ansiktet mot världen. De busar både med oss och med varandra, som om de försöker övertyga oss om att inte ta allt på så stort allvar. För döden kommer ändå, obarmhärtigt och utan att skona någon. Så varför inte våga, när vi ändå lever och andas? Det sägs att människor som upplevt mycket sorg, djupt personlig sorg och förlust eller kollektiv sorg som hos en befolkning med kriget i närminne, äger en särskild form av drastisk humor. Att dessa människor med smärtan nära också har mycket närmre till skratt. Cronqvist har inte gjort någon hemlighet av de prövningar livet bjudit henne och kanske är det därför som leken blivit så central i hennes konst. Kanske har leken blivit ett sätt att förhålla sig till svärtan? Hennes konstnärskap bjuder på stor humor. Vi tillåts skratta åt ansiktena som både i skulptural och målerisk form gör fula grimaser och räcker ut tungan åt oss. Konstnären använder sig själv som modell, praktiskt då hon alltid finns tillhands, för att laborera, grimasera, retas, förfula, förfära och förfina. Ena stunden möter vi gravallvar, för att i nästa ansikte mötas av ett gäckande skratt.

Efter makens bortgång år 2000 förändras koloriten i målningarna. Sorgens påverkan ger mörka och mättade färger. Och det blir tydligt att för konstnären är måleriet livsnödvändigt. Sorgen gör människan stum, tar hennes ord. Men genom duken, färgen och penslarna kan Cronqvist närma sig ett uttryck för det avgrundsdjup som förlusten innebar. Så småningom smyger sig andra toner tillbaka i paletten. Cronqvist gör en serie självporträtt där en spefullhet åter vilar över hennes leende. Hon figurerar mot tvådelad bakgrund, både sittande med benen i kors och stående och håller i handdockor och marionetter. Hon ler och poserar och de små dockorna grimaserar både otåligt och glatt som om livet åter gör sig påmint. Här leker inte barnen på egen hand, här är det konstnären som regisserar. Och hon har roligt.

Åren kring 2010 tillkommer en serie målningar inspirerade av Giottos tidiga renässansmåleri. Några av flickorna har fått änglavingar och svävar över de andra som fortfarande befinner sig på marken. Undrande ser flickorna på marken upp mot sina bevingade medsystrar samtidigt som de fortsätter att leka, dansa och grimasera. Livet fortgår.

Utställningen på Konstakademien innefattar många av konstnärens skulpturprojekt, bland annat flickorna med ett parasoll eller en solros i handen. Dessa flickor dyker också upp i en serie mindre målningar. Det självklara uttryck som fanns i de allra tidigaste bronserna återfinns i dessa skulpturer och målningar där flickorna fortsatt betraktar världen med en blandning av undran och självklarhet. Förutom bronsskulpturer så visas också flera av konstnärens keramiska verk.

De senaste åren har Lena Cronqvist tvingats förlika sig med först en vikande och nu förlorad syn. Med samma orubbliga vilja att uttrycka sig har hon dock målat en serie verk med ljus akrylpenna mot mörkblå, ibland nästan svart, grund. I kontrasten mellan det mörka och det ljusa kunde hon innan synen helt försvann fortfarande uppfatta motivet. Flickornas linjer och profiler verkar också finnas i konstnärens hand, i hennes muskelminne. Hon känner dem väl och deras rörelser porträtteras i dessa sista målningar med obrutna linjer och med självklarhet. Kanske är det så att flickorna alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Kanske representerar de möjligheter. För det som föds i leken och som ännu inte är satt i sten av samhällets normer, driver mänskligheten framåt. I leken kan gränser förskjutas och nya stigar trampas upp. Det är i leken som barnen kan skulptera sina livsvillkor, på samma sätt som Cronqvists under en hel livstid obevekligt skulpterat sin egen tillvaro genom uttryck i såväl färger, som i linjer, brons och keramik.

En tongivande del av utställningen ägnas åt konstnärens grafiska produktion. Med skärpa har Cronqvist bemästrat allt från etsningarnas precishet till akvatinternas målande gråskala och det är en glädje att kunna presentera ett generöst urval från sex decennier tillsammans med en serie teckningar.

Lena Cronqvist (född 1938 i Karlstad) bor och arbetar i Stockholm samt på Koster. Hon fick sin konstnärliga utbildning vid Konstfack, Stockholm (1958-1959) och vid Kungl. Konsthögskolan, Stockholm (1959-1964). Hon är ledamot av Kungl. Akademien för de fria konsterna. Cronqvist har haft otaliga separatutställningar i Sverige och i utlandet och hon är rikt representerad, bl a vid Moderna Museet, Stockholm, Nationalmuseum, Stockholm, Göteborgs Konstmuseum, Malmö Konstmuseum, Museet for samtidskunst, Oslo, Norrköpings Konstmuseum, Borås Konstmuseum, Värmlands museum, Karlstad, för att nämna några.