Med den här utställningen skulle jag vilja berätta en historia.
En historia som det tagit mig fyrtio år att skriva.
Jag ser de tavlor eller skulpturer jag genom åren utfört som vokaler och konsonanter.
Utställningarna som lösryckta meningar.
Jag ska nu försöka foga samman dem.
Trots salarnas storlek blir det inget epos.
På sin höjd en haiku-dikt.

Mats Bergquist Lertorp 2021

Huvudparten av den utställning Mats Bergquist nu visar i de stora salarna på Konstakademien fanns också med i hans utställning rest i Milano för ett par år sedan. I den tvåspråkiga (italiensk/engelska) katalogen till utställningen i Milano uppfattade man givetvis titeln rest som vila och som den musikaliska termen för paus, tystnaden mellan två toner. Om ordet rest har någon betydelse på italienska känner jag inte till, men på svenska är det ett mångfasetterat ord. Utmärkt att ge namn åt denna utställning.
Rest, som i att resa ett monument, ställa något upp, få något på fötter.
Eller, rest, någon har lämnat rummet.
Men min första tanke går ändå till rest som i återstod, något som blivit över.
Kom i skrivandets stund att läsa en understreckare i SvD (2022.01.24) och citerar:

”Politik handlar om det som kan ändras, religion om det som inte kan ändras, förnuftet begriper världen, religionen förhåller sig till det obegripliga. Att vi med hjälp av det rationella förnuftet hela tiden kan utvidga gränserna för vår insikt och göra vårt nya vetande nyttigt så att så många människor som möjligt får bättre levnadsvillkor utesluter inte en medvetenhet om att det alltid kommer att finnas en rest som vi å ena sidan varken kan förstå eller bemästra, å andra sidan inte heller slippa förhålla oss till. Kärleken och döden, till exempel. /…/ Att något övergår vårt förstånd är inte detsamma som att det skulle vara overkligt och även om man blir förstummad inför det allra största i tillvaron har det ett namn: mysterier.” (Sören Ulrik Thomsen)

En gång övertygad om att ett minimalistiskt förhållningssätt för konsten, där reduktionen av oväsentligheter, skulle leda till större klarhet, fann jag Wittgensteins berömda slutsats i Tractatus  ”vad man icke kan tala om, därom måste man tiga” alldeles rimlig. En nyligen publicerad dikt av Gunnar Harding fick mig att något tänka om, dikten slutar: ”om det man inte kan tala / måste man sjunga”. Det är sådan sång den här utställningen bjuder på.

Gunnar Olsson (utställningskommissarie)

Parallellt med Konstakademiens utställning visas i Katarina kyrka en installation av Mats Bergquist

Mats Bergquist har haft huvudparten av sin karriär utomlands, med utställningar främst på museer och gallerier i Italien och Tyskland.
Född 1960 i Stockholm, uppväxt i Ryssland, Polen, Frankrike.
Under trettio år bosatt i Bassano del Grappa, Italien.
Sedan två år tillbaka bosatt i Skåne.

Mer om konstnären: http://www.matsbergquist.com/biography/