Min kärlek till oljemåleriet utvecklades ur ett trollbindande möte med en målning av Tage Nilsson  föreställande en ammande kvinna som hängde hos min morfar när jag var två år gammal. Varje återseende av målningen åren därefter blev lika drabbande och omvälvande. Många timmar satt jag och försjönk in i färgformerna när de vuxna skålade vidare. Som ung älskade jag Picasso/Braque, van Gogh och Soutine.

På Pernbys Målarskola fördjupades denna kärlek till måleriet, framförallt det svenska. Åke Göransson och Evert Lundkvist grep tag om min själ, likväl som Alf Lindberg och Torsten Andersson, Siri Derkert och Vera Nilsson. Under Börje Axelssons godmodiga överseende och Håkan Blomkvists inkännande uppmuntran lyckades jag första gången göra ett antal målningar som både satt i traditionen och var egna.

Under Akademitiden blev jag drabbad av Anselm Kiefer. Tyngden och trycket. Med Maskinmålningarna ( Galleri Olsson 1993) som jag i sin helhet visade på Akademien 2004 ville jag avkläda världen, förstå vad som driver oss i allt furiösare tempo mot undergångens kant. Med mina kvadratmålningar – Singularieter (Tomelilla 2016) var själva undergången temat. Formellt kändes det som att jag hittade en syntes för alla mina olika strävanden i expressiv minimalism.

Jag är målare, utbildad i den sista modernistiska tiden där Cecanne/ Picasso och inte Duchamp, som kom att representera det primärt konceptuella i konsten, var fixstjärnorna och konst var förbundet med det magiska och mystiska, där oljefärgsmåleri var normalitet och mästerverk den heliga Graalen.

Jag älskade denna värld av debatterade tankar och känslor, svett, skyhöga drömmar, skratt och gråt. Den hållning jag ärvde var att reglerna, måleriets inre matematik, är känslomässigt mät- och läsbara. Jag tror på oljefärgens poetiska kraft och förmåga att kunna återknyta kontakten med oss själva och varandra på ett fysiskt och mentalt direkt sätt.

Att stirra stummt är att samtala med sin egen själ. Det är en tro på linjernas och färgernas kraft, att färgackord förmedlar erfarenheter vi alla kan känna.
Att måleriet på ett direkt, ofiltrerat sätt kan träffa oss i djupet av vår medkänslighet, i allas hjärta.
Att individuella erfarenheter kan förmedla en kollektiv existentiell erfarenhet som berikar oss alla.

Min viktigaste modernistiska erfarenhet är friheten och plikten att uppfinna nya sanna språk.

Thomas Henriksson, Berlin, maj 2024.