HÖGTIDSTAL 2024

Tal vid Konstakademiens högtidssammankomst 16 februari 2024 av Stefan Jonsson, författare och kritiker samt professor i etnicitet vid REMESO, Linköpings universitet

Fantasins arbetsplats:
Några tankar om konst, politik och frihet

Ärade pristagare, Kära Ledamöter, Kära Gäster

Mitt uppdrag ikväll är stimulerande: att säga något om skönheten, eller rättare sagt den otyglade skönheten, och varför den möjligen kan bistå oss i försvaret av demokratin mot en politisk förruttnelse som tränger närmre. Min idé är att konstnärliga processer vet något om politiskt handlande och demokratiskt deltagande som är svårtillgängligt för exempelvis historieskrivning, statsvetenskap, sociologi och journalistik – och kanske framför allt för våra politiker själva. Här hinner jag inte reda ut varför det är så. Jag ska ge tre exempel, två i början, ett i slutet, och däremellan några resonemang och bilder.

För mig är denna fredag minnesvärd. En vanlig fredagskväll hemma i Norrköping hade vår lilla familj antagligen tittat på någon tv-serie tillsammans. Eftersom både min hustru och vår elvaåriga dotter gillar avancerad apokalyptisk fantasy blir det gärna sådana serier. Som ni vet förutsätter fantasygenren att det finns inte bara en värld utan flera, var och en präglad av sin ordning och sina krafter. Intrigen handlar oftast om en liten grupp utvalda som tar reda på hur man flyttar sig mellan världarna. Deras uppdrag är att förhindra att världarna förintar varandra.

Låt mig låna ett drag från dessa berättelser. Låt mig ta ett stort kliv genom en dörr i luften och flytta mig till ett par andra världar, lika avlägsna och olika varandra som två galaxer. Det som förenar dem är att de rätt nyligen fått vår uppmärksamhet.

Det idéhistoriska råmaterialet till Batavernas trohetsed till Claudius Civilis är grovt och enkelt. Ledamöterna av Konstakademien känner till historien. Ni äger tavlan. Carl-Johan Malmberg har förra året givit ut en mycket bra bok om den. På 1650-talet byggs ett nytt stadshus i Amsterdam. 1648 har landet blivit fritt från Spanien efter långvariga krig. De nederländska republikerna står på höjden av sin bana – med en handelsflotta om sextontusen fartyg och ett växande kolonialvälde. Med det nya stadshuset – som i två hundra år ska förbli den största sekulära byggnaden i Europa – manifesterar sig Amsterdam och Nederländerna som världens mitt. Landets hetaste konstnärer anlitas för att tolka det unga imperiets framväxt. En åldrande Rembrandt får hoppa in som reserv när en av de yngre konstnärerna dör. Motivet han väljer, Batavernas revolt mot den romerska ockupationsmakten år 69–70, en mytomspunnen händelse från landets forngermanska ursprung, får illustrera Nederländernas till synes förutbestämda väg mot nationell frihet och imperiell storhet.

Det som intresserar oss i bilden är det starka skenet som lyser upp gestalterna nerifrån eller underifrån. Ljuskällan tycks vara själva bordsskivan som de sammansvurna sitter omkring. Det går visserligen att tänka sig några vaxljus, dolda bakom de främre kropparna. Att målningen inte visar sådana tyder på att den vill framställa något annat. Den vill få det att framstå som att ljuset alstras av den församlade gruppen själv, eller rättare sagt av själva sammanhållningen eller sammansvärjningen mellan personerna. Ljuset skiner och strålar från rummet mellan deras kroppar.

Svärd, armar, gester och miner löper mot den zon de delar med varandra. Den handling de begår tillsammans, edsvärelsen, tycks alstra detta ljus som samtidigt belyser deras förvandling.

Av tretton individer uppstår i bildens pulserande nu – i ”ögonblicket mellan före och efter”, som Malmberg uttrycker det – ett kollektiv. Svärdens, händernas, gesternas och blickarnas riktning antyder denna skapelse. Det är inte alldeles olikt en fantasyfilm: när klingorna nuddar varandra, när individerna fusionerar till ett kollektiv, tänds frihetens ljus. Ljuset är så sett ett medium för batavernas gemenskap, vilket också är målningens mening och budskap.

Låt oss nu kliva från denna värld till ett nästan motsatt universum. Här har jag ingen bild, men ett Youtube-klipp. Verket i fråga är ett kort musikstycke, en sång. Även denna känner många av er till. Även här är det idéhistoriska råmaterialet grovt. Den femtonde september 2022 besökte den 22-åriga kurdiska iranskan Mahsa Jina Amini huvudstaden Tehran. Hon arresterades av sedlighetspolisen därför att hon inte bar sin hijab korrekt, misshandlades i fängelset och dog dagen därpå. Ett dygn senare och månader framöver utbröt protester, de största i landets historia sedan revolutionen 1979. Bland exiliranier spreds samtidigt en uppmaning på sociala medier. ”Varför protesterar iranska folket? Berätta!” Tiotusentals reagerade med inlägg Twitter. Inläggen började alla med barâ-yé, som på svenska betyder ungefär ”därför att” eller ”så att”.

Den iranske artisten Shervin Hajipour samplade 29 twitterpostningar och gjorde en sång. Jag vill ta ett par minuter för att lyssna på sången.

(OBS: välj undertext vid You Tube symbolen)

Baraye är ett slående exempel på hur den konstnärliga processen absorberar sociala energier, besvikelser, förhoppningar och ideal och smälter om dem till ett uttryck, ett verk.

Tjugonio twittermeddelanden förvandlas till ett kollektiv, som framträder liksom för första gången i Hajipours plågade och beslutsamma ballad. Det är förstås inte helt likt Rembrandt, som smälter samman myt och politik till en skapelse som låter betraktaren förnimma frihetens sken, men det är inte heller helt olikt. Vi vet att konsten har denna förmåga. Den ger åt livet och världen en form eller gestalt, ett förkroppsligande, en synlighet eller stämning, en materialiserad mening eller innebörd, ett sken, som placerar verkligheten – det hårda nuet genomdränkt av förtryck – mot en horisont av möjligheter.

Hur utför konsten denna uppgift? Genom sitt oberoende. När samhällets politiska demon slår fast: ”så måste det vara”, invänder konstens demon: ”det kunde också vara på ett annat sätt”. Konsten erinrar om att människans och därmed även samhällets bestämning är friheten att skapa sig själva på nytt. Här får vi återvända till en av den moderna estetikens grundläggande debatter och framför allt till Friedrich Schiller, som påstod att konstens särskilda förmåga är att ge ett sken av frihet. Schiller skrev i Kalliasbreven: ”varje naturligt skönt föremål utanför mig bär med sig ett löfte om lycka som ropar till mig: var fri likt mig!”

I sitt insisterande på friheten är den konstnärliga praktiken och den estetiska formen sammanvävda med det demokratiska livet. Varför? Därför att demokratin – om vi fattar ordet i en lite djupare och strängare mening – förutsätter ett erkännande av att varje människa är född fri med förmåga att tillsammans med andra forma ett samhälle där friheten är både medel och mål för det gemensamma livet. Utan ett sådant erkännande skulle vi hamna i ett annat slags samhälle där vissa anses födda att lyda, andra att befalla. Ett samhälle där ens frihet graderas efter ståndstillhörighet, kast, härkomst och kön. Ett auktoritärt samhälle som vi vissa dåliga morgnar anar bakom hörnet, eller förtvivlar över därför att det redan är här.

En text som inspirerat mig de senaste åren är Bruno Latours analys av det politiska systemets kris. I nästan alla världens länder, inte minst de parlamentariska demokratierna, vacklar de politiska systemen under trycket dels från den digitala kapitalismen som slagit sönder förutsättningarna för det offentliga samtalet och rationellt politiskt beslutsfattande, dels från en allt större del av befolkningen som inte känner sig representerade av systemet. Latours slutsats – han är inte ensam om den – är att den politiska demokratin bör flytta ut från parlamentet och regeringskansliet och förverkliga sig i nya former. När han klargör sin tanke tar han fasta på det nordiska ordet ting.

”Ting” är en homonym: det hänvisar till olika betydelser. ”Ting” är också en paleonym: gamla betydelser färgar av sig på hur ordet används idag. Vanligtvis tänker vi att ett ting är ett föremål eller en sak. Men ett ting är även en fråga eller ett ärende: en juridisk sak eller offentlig angelägenhet. Det är också en sammankomst eller ett rådslag. När Latour förespråkar en ”tingets politik” menar han en politik som behandlar varje fråga, faktum och förslag i alla dessa tre betydelser. Han tänker sig en intensifiering av demokratin och hämtar sin inspiration från konsten. Verksamheten där handlar ofta om att folk samlas kring ett ting – det vill säga en bild, skulptur, bok, pjäs, sång, film eller någon annan sak – för att med hjälp av inbillningskraft och diskussion transformera det till ett ting – det vill säga ett rådslag, en diskussion, en cirkel.

Hur ska då detta gå till? Svaret är att det redan sker i oräkneliga former. Konstnärer, författare, filmare och teaterskapare har länge experimenterat med tingets politik – i arbetssätt, gestaltningsmetoder, scen- utställnings- och diskussionsformer. Huset vi befinner oss i, Kulturhuset i Stockholm, är ett enastående exempel. Latour ställer de rätta frågorna: Varför pågår inget egentligt arbete med att stärka och förnya våra demokratiska institutioner? Varför drar det politiska systemet inte nytta av konstens kunskap om demokratin?

Jag tänker mig alltså estetiken som ett vetande om det politiska. Detta innebär inte att vi ska ålägga konsten en didaktisk uppgift. Det innebär inte heller att vi bör ställa konsten i politikens tjänst eller att den måste blanda sig i politiken. Det innebär däremot att konsten genom att hävda sin autonomi hävdar människans frihet. Som uttryck av en skapande frihet, med sin mångfald av röster och sina brytningar mellan olika perspektiv är verket ett ting, en mötesplats. Att tillägna sig dess kalejdoskopiska seende och inlevelse i historiens konflikter är att praktisera demokrati.

Den estetiska gestaltningen är en mänsklig aktivitet som är kongenial med demokratins potential: den är mångröstad (som demokratin), den ser världen från många perspektiv samtidigt (som demokratin), den är per definition social och kollektiv (som demokratin), och den är otyglad och gränslös (som demokratin). Därför kan konsten peka ut den representativa demokratins och politikens oundvikliga tillkortakommande.

Vad konsten vet om demokratin gäller också en sällan uppmärksammad sida av den politiska processen: innan människor träder fram som politiska subjekt som representerar en grupp, ett intresse, ett program eller en ideologi, framträder de som estetiska subjekt genom det enkla faktum att de presenterar sig i det offentliga rummet. Eftersom konsten är mångröstad och yttrar sig som sinnliga, kroppsliga, visuella, audiella, språkliga och emotionella uttryck, kan den förmedla detta demokratiska framträdande: människor som tidigare behandlades som om de inte fanns eller som om de ej var människor tar gestalt och erövrar politisk röst.

Konsten klargör också meningen med sådana förlopp: samhället presenterar sig självt på nytt, söker efter mer adekvata representationsformer. Demokratin är försvarad och förnyad. Vågen av samisk konst i nordisk offentlighet det senaste årtiondet är ett gott exempel. Av denna anledning är många statsvetare och politiska teoretiker idag nyvaknat intresserade av konsten. De frågar: På vilka sätt påverkar politiska rörelser och estetiska uttryck varandra?

Sambandet mellan konst och demokrati märks alltså när demokratin vidgas och förnyas. Men som vi vet märks det lika tydligt när det går åt andra hållet. Det första som sker när samhället avdemokratiseras är att den konstnärliga friheten försvinner. Jag börjar min bok Den otyglade skönheten med en tillbakablick till Wien i mars 1937 då författaren Robert Musil höll ett föredrag på inbjudan av Werkbund, modernisternas och funktionalisternas förening. Musil hade valt sitt ämne med omsorg. Hans tal kom att heta ”Om dumheten”. Det blev så populärt att Musil fick upprepa anförandet flera gånger under året.

Åhörarna märkte att Musil närmade sig ämnet försiktigt. Han spelade inte på folks känslor utan vädjade till deras förstånd. Han namngav ingen. Han yttrade inte ordet nazism. Inte heller ordet fascism. Han uttalade inte ens orden nationalism eller antisemitism. Han pekade inte ut några andra skyldiga än den till synes tidlösa Dumheten.

Musils tal om dumheten är ett fascinerande exempel på hur någon skriver och talar när han står i förtryckets skugga. Eftersom det är alltför riskabelt att hänvisa till aktuella händelser och individer, får han uppamma all sin fantasi och intelligens för att framföra något som inte längre går att säga eller får sägas, men som likväl måste förmedlas.

Det finns vittnesskildringar från Musils föredrag. ”Den politiska situationen gjorde att uppmärksamheten kring föredraget blev enorm”, sa skulptören Fritz Wotruba i en minnesbild. Anförandet blev Musils sista framgång. Det blev också den sista större offentliga samlingen i det intellektuella Wien. I efterhand ter det sig som en avskedsfest och minneshögtid över de döda, tillfogade Wotruba, för av de närvarande var säkert 75 procent judar.

Min poäng med återblicken är inte att vi nu på 2020-talet nödvändigtvis står i ett läge som liknar Musils 1937. Den frågan bör förvisso ställas, men jag vill betona en annan kontinuitet, som inte handlar om hur historien eventuellt upprepar sig utan om hur demokratin framhärdar. I Wien 1937 när nazismen expanderade som mest valde Musil att mobilisera sin konstnärliga intelligens för att hålla offentligt föredrag om dumheten. Praktiskt och politiskt var föredraget betydelselöst. Det gick som det gick i alla fall. Musil själv räknade inte heller med annat. Likväl – han talade. Hans föredrag blev ett exempel på en protest varigenom demokratin överlever, genom fascismens långa natt, som hopp och som modell för en oklar framtid.

Jag närmar mig slutet av mitt anförande. Det politiska 2000-talet har inte bara inneburit auktoritär högerpopulism. Vi har också sett en våg av protester som förnyat det demokratiska livet underifrån, och en handfull demokratiska revolutioner. Dessa folkresningar går ofta hand i hand med en väldig utvidgning av det konstnärliga skapandet. I min forskning har jag intresserat mig särskilt för konsten från Tahrirplatsen i Kairo under 25-januarirevolutionen 2011 och på Majdan i Kyiv 2013–2014. Konsthistorikern Nazar Kozak har jämfört den ukrainska revolutionens konst med vad Joseph Beuys kallade en ”samhällsskulptur” där den estetiska gestaltningen fungerar som en ”osynlig substans” som smälter samman människorna. Teoretikerna Dmytro Shevchuk och Maksym Karpovets har betonat hur Majdanrevolutionen frigjorde ”skapandet och en kollektiv inbillningskraft” som frambringade ”en alternativ version av den samhälleliga verkligheten”.

Idag frågar vi oss vad som återstår av dessa demokratiska genombrott. Var alltsammans förgäves? Ett av revolutionens konstverk är Maria Plotnikovas performance och installation Håll isär eller Stick Apart. Det är inte det bästa verket från Majdan. Jag väljer det därför att det visar, kanske lite för tydligt, vad konsten vet om demokratin. I verkets performancedel samlas en grupp människor som utan att använda händerna håller ett stort antal stavar eller ribbor sammanpressade mellan sina kroppar, samtidigt som de rör sig framåt i formation.

Stavarna tycks hålla dem samman, som banden av solidaritet höll de hundratusentals revolutionärerna på Majdan samman till ett demokratiskt kollektiv. Idag finns banden inte längre kvar, annat än som ett minne hos dem som var med. I Plotnikovas installation hänger de kvar i luften i form av träribbor, medan kropparna är borta. Så visar hon att den demokratiska resningen bestod av oräkneliga förbindelser av solidaritet mellan människor som valde att luta sig mot varandra när de hävdade sin frihet i upproret. Ju mer de lutade sig mot varandra, desto friare var de. Det är ett intressant verk eftersom det synliggör och permanentar protestens osynliga substans.

Det vi ser i Plotnikovas verk är strängt taget en sammanhållning, eller rättare sagt en kristallisering av en sådan sammanhållning, då många såg friheten som en gemensam sak.

I ögonblicket mellan före och efter är sådana situationer fyllda av intensitet, ljus, energi och känsla – som i Rembrandts bordsskiva eller Hajipours röst. I efterhand tycks det återstå bara några streck, ribbor, stavar eller kvastskaft, ett politiskt skelett. Allt annat är osynligt, men fortlever, konserverat i konsten, kropparna och fantasin – och kommer tillbaka.

Jag har kallat detta tal ”Fantasins arbetsplats”. Jag inledde med att nämna fantasyberättelsernas olika världar. När jag nu nått slutet av mitt tal vill jag återigen visa de fantasins arbetsplatser vi besökt. Som ni förstår kunde de var och en eller tillsammans bilda grunden till den förnyade konst- och kulturpolitik som vårt samhälle behöver.

Jag vill tacka er för er uppmärksamhet.