Kröningsmedalj för Oscar I och Drottning Josefina, 1844.
Medaljgravör Pehr Lundgren efter skiss av Carl Gustaf Qvarnström.
KUNGLIGHETER OCH ANDRA MAKTENS MÄN
När Kongliga Ritare-Academien grundades 1735 var det i den mest centrala kungliga miljön: Stockholms nya slott. Den till synes blygsamma teckningsundervisningen efter levande modell avsåg att öka och säkra kvaliteten på konstnärers och hantverkares arbete med inredningen. De drivande var trion överintendenten Carl Gustaf Tessin, arkitekten Carl Hårleman och målaren Guillaume Taraval. Under Frihetstiden representerade slottet riket mer än kungafamiljen.
Efter att slottet år 1754 tagits i bruk som kungligt residens gällde det för Akademien att utveckla en egen identitet, med egen budget och så småningom egna lokaler. Allt var villkorat av Kungl. Maj:t som gav anslag främst till undervisning. Det politiska läget styrde vem eller vilka som egentligen hade makten att uppmuntra eller inskränka akademins verksamhet. Även om regenten undertecknade så var det under långa perioder andra som påverkade besluten. Kungligheterna styrdes givetvis också av eget intresse eller ointresse för konst. Gemensamt är att de alla var medvetna om konstens och arkitekturens betydelse för ättens och rikets status som en del av det civiliserade Europa.
Guillaume Taraval (1701-1750), Skulpturkonsten, dörröverstycke, olja på duk. Foto Björn Strömfeldt / Konstakademien.
Gustav III och Akademien
Konstakademiens ”Statuter” undertecknades av Gustav III år 1773. Ledamöterna under preses arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz hade ägnat fem års diskussioner och skrivarmöda för att nå detta slutresultat, där kungen formellt är den som för ordet med inledningen ”Vi Gustaf med Guds nåde /…/ följande Statuter till Hennes obrottliga efterlefnad anbefaldte”. Den tyngd som regenten gav åt reglerna för ledamotskap, lärarkårens skyldigheter och den detaljerade undervisningsplanen var nödvändig och lagstadgad för en offentlig verksamhet under Kungl. Maj:ts beskydd.
Gustav III besökte Akademien en enda gång, år 1780. Då hade verksamheten flyttat in i den byggnad som gjuteridirektören Gerhard Meyer donerat. Kungen hade då dessutom överlåtit den samling antika gipser som ursprungligen beställts för Karl XI. Kungabesöket är dokumenterat i protokoll där det beskrivs hur vandringen går mellan de olika undervisningslokalerna och avslutas med att preses Adelcrantz visar upp ritningar till byggnation av nya flyglar och anhåller om medel till detta. Två år senare fullbordar Elias Martin en målning som är ett koncentrat av denna decemberdag: elever tecknar efter levande modell, ledamöterna samlas runt kungen och hovmännen blandar sig med konstsamlingen. Kungen i röd dräkt är givetvis mittfigur och bredvid honom står Fredrik Adolf, hertig av Östergötland.
Elias Martin: Gustav III:s besök i Konstakademien 1780, 1782, detalj. Nationalmuseum / Drottningholmssamlingen.
Medan kungens exklusiva roll betonas av hans röda dräkt bär hertig Fredrik Adolf den svenska dräktens svarta variant, som också var den uniform som Konstakademiens professorer och överintendenten och hans personal skulle bära i officiella sammanhang. Till höger om kungen står preses Carl Fredrik Adelcrantz som gör en gest mot direktören Carl Gustaf Pilo, som framför sig har en liten pojke, representant för eleverna i Principskolan. Kungligheterna bildar en egen liten grupp, bokstavligen i spetsen för akademiledamöterna men likväl isolerade från dem.
Hertig Fredrik Adolf
Akademien hade redan 1774 hört sig för om någon av kungens yngre bröder ville bli dess ”Protecteur” (beskyddare) och 1778 hade Fredrik Adolf tilldelats denna roll. Hertigen kastar sig in i beskyddarrollen med liv och lust. Han delar inte bara ut priser till eleverna på den årliga högtidsdagen utan han deltar i arbetsmöten, befrämjar kontakter med kungen och kommer med egna idéer för verksamheten. Han blev herostratiskt ryktbar för sitt förslag till tävlingsämne ”Ansgar döper Olof Skötkonung”. Men Fredrik Adolf är värd att minnas för mer än denna historiska felkoppling då han är en av de kungligheter som allra mest engagerat sig med akademins bästa som mål.
Värt att notera att den unge Gustav IV Adolf är en flitig besökare på Akademiens utställningar innan han hunnit engagera sig i krigen på kontinenten. Överintendenten Carl Fredrik Fredenheims dagböcker vittnar också om ivrigt lobbyarbete hos kungen för att elda under intresset.
Hedersledamöter
En annan maktfaktor var Akademiens hedersledamöter, som långt in i 1800-talet huvudsakligen valdes bland adel med hovanknytning. Det var konstbeställare, konstsamlare och byggherrar som förväntades vilja befrämja verksamheten. Maktfördelningen inom Akademien var ojämn då hedersledamöterna visserligen var få, men samtliga hade rösträtt, vilket inte alla andra ledamöter hade.
Bland utländska hedersledamöter återfinns inte sällan ambassadörer som den spanske Pantaleon Moreno, som också skänker pengar till elevstipendier, och den ryske generalen Peter van Suchtelen som genom 1812 års politiska omsvängning övergått från fiende till vän.
Flera hedersledamöter var också framträdande politiker vilket periodvis komplicerade saken: hedersledamoten Gustaf Adolf Reuterholm blev landsförvisad, Axel von Fersen mördad och Gustav IV Adolf avsatt. Försiktigtvis kommenteras inget av detta i Akademiens protokoll.
Bernadotterna
Men 1810 får alla ledamöter svära trohetsed till såväl kung Karl XIII som den nye kronprinsen Karl Johan (Bernadotte). Delvis anonymt föreslås både allegoriska och mer realistiska tävlingsämnen avsedda att propagera för den nya ätten. Arvprinsen Oskar (I) blir Akademiens ”Kansler” och visar sig som vuxen vara genuint konstintresserad och engagerar sig tillsammans med gemålen Josefina även i Konstföreningen, grundad 1832. Detta kungliga par etablerar sig snart som konstköpare både i Sverige och Norge.
Tre av deras söner övertar i tur och ordning kanslersuppdraget efter Oskars trontillträde 1844. Av dessa framträder den målande Karl (XV) tydligt som den mest engagerade, men mindre som överhetens beskyddande och styrande representant än som konstnärernas kamrat. Hans landskapsmålningar ställdes också ut på de nordiska utställningar som arrangerades av Akademien och stod då givetvis först i katalogen. Men flera samtida konstnärer har vittnat om Karl XV:s genuina intresse både för att utöva och samla konst.
Karl XV och hans konstnärskrets, foto Johannes Jaeger 1866, detalj av mittpartiet. Konstakademien.
I samband med Skandinaviska Konst- och Industriutställningen i Stockholm 1866 invigdes också Nationalmuseum. Fotot visar merparten av de svenska konstnärer och arkitekter som var representerade i dess stora utställning av samtidskonst, arrangerad av Konstakademien då museets minimala personal knappast räckte till för ett så stort arrangemang.
Kungen får visserligen sitta på den finaste stolen men ingår annars i en ganska jämställd grupp runt bordet med sekreteraren Axel Nyström och preses Fritz von Dardel. Nedanför kungen står arkitekturprofessorn och blivande sekreteraren Fredrik Wilhelm Scholander. I bakgrunden syns fyra av de viktigaste professorerna: Edvard Bergh som startade Akademiens Landskapsskola, den populäre Johan Fredrik Höckert, direktören Carl Gustaf Qvarnström och måleriprofessorn Johan Boklund som också blev Nationalmuseums förste intendent. Till höger Amalia Lindegren, den första kvinnan i världen att få statligt stipendium för utlandsstudier.