Eva-Lena Bengtsson berättar om skulptören Qvarnström som konstnär och reformivrare, inte minst om hans betydelse för 1800-talets kvinnliga konstnärer.

Skulptören Carl Gustaf Qvarnström (1810-1867) var den som diskret skakade om svenskt konstliv när han på 1850- och 1860-talen var rektor för undervisningen på Konstakademien.

Att införa måleri och även då landskapsmåleri på schemat, och inte minst genom att välkomna kvinnliga elever, bidrog Qvarnström till att Akademien kom mer i fas med sin samtid. Hans aktiva stöd till kvinnliga elever bidrog till deras genombrott på konstmarknaden, och ger honom en plats inom feministisk konsthistorieskrivning.

Den strängare nyklassicismens betoning av linjen / konturen som ett mål i sig och ett uttryck för konstens sanna natur hade länge varit stark på Akademien, men fick successivt konkurrens med intresset för färg och atmosfär i måleriet. Qvarnströms egen konst präglades dock länge av antika ideal. Som elev till Johan Niclas Byström framstår han som ett slags ”Sergels barnbarn”, med en gedigen skolning i klassiskt formspråk.

Qvarnström verkade dock i en tid när det inte första hand var kungahuset utan den borgerliga offentlighetens grupperingar som befrämjade de större beställningarna: fasadfigurer på Börshuset i Göteborg, Nationalmuseum och Konstakademien var typiska uppdrag. Tegnérstatyn i Lund, Berzelius i Stockholm och Engelbrekt i Örebro uttrycker intresset för poeter, vetenskapsmän och mer folkliga ledare som nationella alternativ till kungastatyer. Det blev däremot en hyllning till en kung som ledde till den största besvikelsen i Qvarnströms konstnärskarriär då uppdraget att utföra Karl XII i Kungsträdgården istället gick till Johan Peter Molin.

Dessa skulpturer i offentlig miljö lever vidare som representanter för sig själva eller den byggnad de sitter på, men konstnären bakom dem väcker knappast uppmärksamhet idag. Möjligen frågan om de enbart är förprogrammerade beställningsverk, eller om skulptören har fått lägga in något personligt i dem!?

Qvarnström skissade också på en del praktpjäser som skulle pryda det högre borgerskapets festbord och flera av hans friskulpturer tillverkades i parian av Gustafsberg. Han intresserade sig också för fornnordiska motiv, men inte i första hand för de mest kraftfulla asagudarna utan för ungdomens Iduna och Uller. Iduna var beställd av Fredrika Bremer som ett led i hennes strävan att ge unga kvinnor nya relevanta ideal. Den placerades därför i en fortsättningsskola för flickor där Qvarnström också var teckningslärare.

I år är det 150 år sedan Qvarnström dog vilket ger oss anledning att plocka fram denna ”doldis” ur konsthistoriens gömmor, och betrakta honom både som konstnär och som reformpedagog.

Eva-Lena Bengtsson