Eva-Lena Bengtsson presenterar en konstnär som trots sitt ganska korta liv gjort viktiga avtryck i den svenska konsthistorien.

Inspirerad av både nordiska folkvisor och sagor, och av tysk samtidskonst blev han den som kom att lansera ett nytt motivområde för måleriet. Som kontrast till den götiska rörelsens inriktning på asagudar och manliga nordiska hjältar, ägnade sig Blommér åt att gestalta älvorna och Näcken.

Blommér var skolad på Konstakademien, hade ägnat sig åt bibliska och fornnordiska ämnen såsom eleverna skulle, och for 1847 ut i Europa som storstipendiat. Men när han skickar hem de första exemplen på folkvisemotiv, ställer sig Akademien först helt oförstående, medan några yngre konstnärer och författare är entusiastiska. Flera av dessa motiv kom senare att hamna på Nationalmuseum, bl.a. Näcken och Ägirs döttrar (oljemålning 1850).

Näcken och Ägirs döttrar Vågorna, skiss i brev 15 oktober 1848.

Innan Blommér lämnade Sverige för sin långa studieresa hade han träffat den finländska konstnären Edla Jansson. De blev båda djupt förälskade och förlovade sig i hemlighet, för enligt tidens norm skulle ingen man gifta sig innan han kunde försörja hustru och barn. Under bortåt fem år skriver de till varandra regelbundet, och i Nils brev kan vi följa hans resor, studier och resonemang kring konsten. Breven finns idag bevarade i avskrift på mer än 500 maskinskrivna sidor i Konstakademiens arkiv. Originalen är förstörda så när som på ett antal teckningar, som bl.a. skildrar hans ateljé i Paris, vilka konstverk han ser på museer, men även visar att Nils tänker på sin fästmö och minns tiden i Stockholm då de var tillsammans.

Nils Blommér och Edla Jansson, teckning i brev 1848

De gifte sig i Rom hösten 1852, men Blommér dör redan året därpå. Hans grav finns fortfarande att se på Cimitero Acattolico vid Cestiuspyramiden i Rom. På stenen sitter en porträttmedaljong skapat av Blommérs gode vän Johan Peter Molin, som också kom att utveckla dennes motivvärld fast i skulptur. Se främst ”Molins fontän” i Kungsträdgården, där vi återigen finner Näcken och Ägirs döttrar.

Thorald Laessö: Blommérs grav, 1853